Lektor i pedagogik; forskar om digitalisering, digital inkludering och digital ojämlikhet med fokus på skola och utbildning samt äldre.
Digitala dilemman – inte bara för den som står utanför!
Nu i april har jag varit på ett seminarium arrangerat av Region Jönköpings län på temat ”Digital kompetens är samhällskompetens”. Bland annat presenterades en intressant studie genomförd i samverkan mellan konsumentrådgivarna i Jönköpings kommun och regionbibliotekets utvecklare. Studien presenterades i en rapport med titeln ”Datasamhället är ett jäsra bök”. De som bidragit med kunskap i denna rapport är de som dagligen möter medborgarnas digitala dilemman. Detta kan vara i rollen som anställd inom exempelvis offentlig förvaltning och regional verksamhet, eller som engagerad i föreningsliv eller i övriga civilsamhället. De 172 personerna som besvarade enkäten möter alltså på olika sätt vuxna människor i alla åldrar som befinner sig mer eller mindre i ett digitalt utanförskap. Den bild som ges stämmer väl överens med det jag ser i min forskning om äldre i ett digitaliserat samhälle. De vanligaste problemen är att de saknar egen tillgång till digital teknik, att de inte kan skaffa eller använda bank-id samt att de har svårt att både hitta, hantera och skriva ut blanketter och biljetter från internet.
Det som skiljer denna studie från min egen forskning är att den inte fokuserar på en specifik åldersgrupp, i mitt fall äldre. Att digitalt utanförskap är kopplat till hög ålder och att unga är ”digitala infödingar” är några av de myter som florerar i samhället. Vore det så enkelt skulle vi kunna luta oss tillbaka och konstatera att om ytterligare något generationsskifte så är ”problemet löst”. Tyvärr är verkligheten mer komplex än så och ett digitalt utanförskap, liksom digital delaktighet, är långt ifrån enbart kopplat till ålder. Många av de som besvarat frågorna i studien arbetar inom socialförvaltning. De möter där människor som av olika skäl behöver samhällets stöd i fråga om ekonomiska resurser eller olika tjänster och stöd. Några arbetar på bibliotek och möter där människor som ber om hjälp med privata ärenden kopplade till digitala tjänster, tjänster som många gånger ligger långt utanför bibliotekens ansvarsområden.
Tyvärr är verkligheten mer komplex än så och ett digitalt utanförskap, liksom digital delaktighet, är långt ifrån enbart kopplat till ålder.
Människor som av olika skäl redan är sårbara eller marginaliserade riskerar en dubbel utslagning i ett samhälle med hög grad av digitalisering. I den aktuella studien nämns exempelvis olika former av funktionsnedsättningar och bristande ekonomiska resurser som skäl till digitalt utanförskap. Det här bekräftas även i en brittisk forskningsstudie där man jämfört skälen till digital exkludering mellan invånare Sverige och Storbritannien. I den forskningsstudien ser man en större risk för en digital underklass i Sverige än i Storbritannien. Detta eftersom de svenskar som inte är digitalt delaktiga är förhållandevis få och ofta utgörs av personer som tillhör redan utsatta grupper. I Sverige, till skillnad från Storbritannien, är med andra ord digital delaktighet en tydlig norm och den som står utanför avviker från normen.
I studien från regionen och kommunen blir det tydligt att enskilda tjänstemän, bibliotekarier, diakoner, konsumentrådgivare med flera dagligen ställs inför digitala dilemman. Att exempelvis vara arbetssökande eller bostadssökande och inte ha egen tillgång till internet blir ett problem. Likaså kontakter med myndigheter. En vilja att hjälpa till och lösa olika problem gör att det ofta blir en balansgång mellan juridiska och etiska dilemman för dem som i sitt yrkesliv eller samhällsengagemang möter det digitala utanförskapet. Som någon påpekade på seminariet så är det stor skillnad mellan att hjälpa någon att fylla i en pappersblankett som personen sedan själv skriver under, mot att logga in på personliga myndighetssidor med någon annans bank-id och sedan till slut hjälpa till med digital signering. Det sistnämnda är varken lagligt eller förenligt med de flesta yrkesroller. Samtidigt finns det lagar som tydligt föreskriver det ansvar olika offentliga samhällsfunktioner har i sitt ansvar för medborgarnas möjligheter till trygghet, jämlika levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet.
Det är viktigt med ökad kunskap om det stöd och den hjälp som behövs för att inkludera digitalt exkluderade i dagens samhälle. Det är även viktigt att säkerställa att offentliga verksamheter på ett bra sätt kan möta dessa människor. De kommer alltid att finnas och det kan inte vara enskilda tjänstemäns uppgift och ansvar att skapa individuella lösningar utifrån egen kunskap och vilja att tänja på gränserna för sitt uppdrag. Den förstudie som genomförts i Region Jönköpings län är en bra början och jag hoppas att det blir en utveckling av detta projekt!
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.
