Professor i nationalekonomi; forskar om regional utveckling, städer och kreativitet, gillar städer i alla former.
Bilar i svenska kommuner (del 2)
I förra bloggposten lyfte jag hur bilägandet skiljer sig åt i svenska kommuner. Antalet bilar per invånare kan ju förväntas relateras till i vilken grad man är beroende av bil för att ta sig fram. I kommuner där kollektivtrafiken fungerar väl blir bilens roll mer tillbakadragen, medan kommuner där man bor glest och kollektivtrafiken blir svårare att få till blir bilen viktigare.
En annan faktor som faktiskt kan spela roll är också hur pass stor andel av befolkningen i kommunen som bor i en tätort. En kommun kan vara relativt glest befolkad om man ser till hela den geografiska ytan som kommunen täcker, men trots det kan en hög andel av befolkningen bo i en tätort inom kommunen (och därmed också med högre sannolikhet ha tillgång till en väl fungerande kollektivtrafik). Kartan nedan visar hur stor andel av befokningen i svenska kommuner som faktiskt bor inom en tätort:
Exempel på kommuner med låg befolkningstäthet men med en hög andel boende inom en tätort är till exempel Kiruna och Gällivare. Även tätortsgraden är signifikant relaterad till antalet bilar per invånare i kommunen. Figuren nedan visar relationen:
Det blir helt enkelt något enklare att tillhandahålla ett alternativ till bilåkande om de flesta inom kommunen bor nära övriga kommuninvånare. Men det kan naturligtvis finnas en rad andra förklaringar till att bilägandet är högre i vissa kommuner än i andra. I nästa bloggpost tänkte jag därför helt enkelt korrelera bilägande per invånare med en rad socioekonomiska och politiska variabler.
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.
