Bör vi fördela om mer resurser till landsbygden?

För hela landet lever inte utan tvärtom har många mindre platser under lång tid upplevt en nedmontering av servicen. Det handlar om nedlagda skolor, borttagna vårdcentraler och ett polisväsende som inte längre är närvarande. I grund och botten beror utvecklingen på att befolkningen på dessa platser inte längre växer. I vissa fall krymper de till och med. Det är en följd av att en del av den yngre befolkningen, år efter år, väljer att lämna platsen för att aldrig komma hem igen. Det är en följd av att fler väljer att flytta därifrån än väljer att flytta dit.

Under samma period har våra stora och mellanstora städer vuxit eftersom dessa platser i hög grad varit målet för många av de som lämnade de mindre platserna bakom. På toppen av omflyttningarna har större städer också haft en omfattande inflyttning av individer som är utrikesfödda.

Med detta som bakgrund har vi alltså en fördelning där vissa platser har väldigt många invånare, medan andra platser är väldigt glest befolkade. I Stockholms kommun bor över 5000 invånare per kvadratkilometer. I vissa mindre kommuner bor det färre än 1 person per kvadratkilometer. Det skapar oerhört olika förutsättningar för att tillhandahålla service – inte minst en offentlig sådan. Det blir dyrare att driva skola och sjukvård när det är väldigt få som kan utnyttja den. Samtidigt har behoven av service samtidigt ökat på de platser dit många har valt att flytta.

Eftersom alla våra resurser är ändliga kan man därför fråga sig om det finns en rimlighet i att flytta resurser från landsbygden till städerna? Kanske är det så att man inte borde rädda all landsbygd till varje pris? Kanske kan man till och med se det som rättvist att flytta resurserna till de platser där det bor många människor, så att så många som möjligt kan utnyttja servicen? Kanske kan man till och med uppfatta det som orättvist att lägga en större del av kakan där det bor väldigt få.

Det här är grundproblematiken i stad kontra land-utmaningen. För man kan ju också hävda att det är rättvist att så länge som man är med och betalar skatt och faktiskt bor i Sverige så borde man ju kunna få tillgång till offentlig service. Det skulle kunna ses som rättvist att ingen ska behöva resa i timmar för att få akutsjukvård och att en polis ska finnas närvarande mer ofta än mellan 10-12 på tisdagar.

Ekonomiskt är det på många sätt försvarbart att styra om resurser mot våra städer, där varje investering kan fördelas på fler individer. Men allt är inte ekonomi. Här finns det även en rättviseaspekt. För kanske är det rättvist att vi ska ta en större del av våra skattemedel och rikta mot de platser där inga marknadslösningar i världen kommer att hitta lösningar. Det kanske är rättvisa att investera i skola och sjukvård där det bor relativt få, eftersom även dessa individer är med och betalar skatt (och ofta mer per 100 kronor än vad man gör i tillväxtregionerna)? Men svaret är långt ifrån självklart och alltför länge har politiker kommit undan med att säga att hela landet ska växa istället för att leverera ett svar på hur långt som är rimligt för barn att ha till skolan, hur långt man ska resa för vård och svar på hur mycket lösningarna får kosta.

I brist på tydliga svar och faktiskt leverans av offentlig service riskerar vi att se allt fler i mindre kommuner med en allt större frustration. Det är landets kanske största minoritetsgrupp – de som bor utanför våra städer – som riskerar att ta till röstsedeln i val som kommer. Kanske ett argument nog för att omfördela 1,8 miljarder till landsbygden? Det kommer säkert att fungera som ett mindre plåster på såren för de platser som blivit lämnade bakom, men är långt ifrån den helhetslösning som faktiskt behövs.

En förkortad version av denna text har publicerats i Dagens Industri. Detta är den längre originaltexten.