Bensinupproret är Sveriges ”gula västar”

Det var kanske därför inte en slump att det var i samma stad som ”gula västarna” gick fram som en ångvält på Champs Elysées i höstas i protest mot ”etablissemanget”. Även om startpunkten för denna rörelse var höjda bensinpriser så kom den i förlängningen att representera något mer – en protest mot Macron och den politik som uppfattats som mer fördelaktig för Paris än landsbygden och mer fördelaktig för de som redan har det relativt bra än för övriga grupper.

Hade svenskarna varit lite mer som fransmännen så hade vissa säkert satt på sig reflexvästar och slagit sönder Stureplan. Men nu är vi (kanske som tur är) lite mindre vana att protestera högljutt. Istället har vi fått det så kallade ”Bensinupproret 2.0”, en grupp på Facebook som i skrivande stund har nästan 665 000 medlemmar. Det är alltså inte en marginell grupp vi talar om utan cirka 6,5 procent av landets befolkning som på kort gått in och valt att gilla denna sida.

Även om denna grupp är något lugnare i sin karaktär så är det ändå en annan version av samma fenomen som vi sett i Frankrike. Det är en del av befolkningen som helt enkelt ser de höjda bensinpriserna som droppen som får bägaren att rinna över. Denna grupp bor ofta på mindre platser med längre avstånd där bilen är helt väsentlig i vardagen. Samma grupper har ofta sett den offentliga servicen monteras ner över tid. Byskolan fick lägga ner. Vårdcentralen har inte öppet som förr och det var länge sedan det fanns en polis stationerad i kommunen. När nu bensinpriserna är högre än någonsin upplever helt enkelt många att det får vara nog. Om de ska kunna leva kvar på den plats där de trivs och vill bo på så måste något förändras.

Samtidigt möts deras protester med förundran på de platser som egentligen inte skulle beröras så mycket om bilen plockades bort helt och hållet. I städerna finns ju ändå väl fungerande kollektivtrafik. Finns det inte tunnelbana eller spårvagnar så går ju i vart fall bussarna ganska frekvent. När jag föreläste för en grupp beslutsfattare i Stockholm för ett tag sedan så pratade man förundrat över Bensinupproret och sa att de ju inte fattat något om miljörörelsen. Hur kan ett land där Greta Thunberg fått ett sådant genomslag samtidigt ha en så stor ignorant grupp som vill ha sänkta bensinpriser?

Det rör sig alltså om två olika världar – stad och land – som båda ligger under ”paraplyet Sverige” men som lever i helt olika verkligheter. I städerna bor tillräckligt många för att säkra att den offentliga servicen kan tillhandahållas och befolkningstätheten kan garantera en väl fungerande kollektivtrafik – där framstår bensinupproret som drivet av bakåtsträvare som inte bryr sig om miljön det minsta. På landsbygden bor de som ser sin tillvaro direkt hotad av utvecklingen med en minskande befolkning och där blir bensinpriset en tydlig symbol för det som händer och de som driver frågor som höjt bensinpris blir en symbol för etablissemanget.

Bristen för koppling och förståelse mellan de som bor i staden respektive på landsbygden är en fundamental utmaning. Det är samma typ av fenomen som låg bakom valet av Trump. Där tog platser som upplevde sig som ”lämnade bakom” till röstsedeln och valde en president som de upplevde såg deras utmaning. I städer som Washington DC, där 91 procent lade sin röst på Hillary Clinton, vaknade man upp dagen efter valet och förstod ingenting av vad som hade hänt. ”Ingen” de kände skulle ju rösta på Trump så hur kunde detta ske? Det är samma fenomen som låg bakom Brexit. I London röstade en klar majoritet för att stanna kvar inom EU, men ändå blev Brexit ett faktum. Bristen på förståelse för andra individers livssituation riskerar helt enkelt att slå tillbaka mot majoriteten i städerna. Att tro att Sverige skulle vara annorlunda, att tro att vi inte behöver se helheten, tror jag är ett misstag. Även om vi inte drar på oss gula västar och slår sönder Stureplan riskerar bristen på förståelse för landsbygdens utmaningar att slå tillbaka mot städerna på sikt.