Om stad och land – del 4

2019-02-25

Jag har under några veckor tittat på demografin i svenska kommuner och hur den har förändrats med tiden. Jag har även tittat på hur flyttströmmar formar den och hur det påverkar både befolkningstillväxt och medelålder. Medelåldern är mer än ”bara en siffra”. I den speglas också barnafödandet. För i takt med att medelåldern ökar så är det en allt lägre andel som fortfarande föder barn. Samtidigt är det en allt högre andel som bor i kommunen som blir allt äldre. I denna bloggpost tänkte jag därför titta närmare på födelsesiffror kontra dödstal. Jag tar kvoten mellan dessa båda siffror. Det innebär att en siffra lägre än 0 visar att det dör fler än det föds i kommunen, medan ett värde över 1 visar att det föds fler än det dör i kommunen.

Det är alltså enbart i de gröna kommunerna som det föddes fler än det dog år 1968. Då rörde det sig om 208 kommuner, dvs. cirka två tredjedelar av landets kommuner. De allra högsta siffrorna hittade man i förortskommuner till Stockholm, som exempelvis Järfälla, Tyresö, Haninge, Salem och Täby, där det föddes 5-6 gånger fler personer än de som gick bort. I en rad andra kommuner gick det bort dubbelt så många individer som det tillkom nyfödda, såsom i Torsby, Årjäng och Torsås.

Låt oss nu titta på hur situationen ser ut nu, 50 år senare. För att enklare kunna jämföra mellan åren så behåller jag samma färgindelning/gruppindelning:

Idag är det enbart i 131 kommuner som det föds fler individer än vad det går bort (vilket kan jämföras med 208 kommuner 1968). Det högsta värdet är idag 2,75 jämfört med det tidigare 6,62. Men fortfarande hittar vi de högsta talen i Stockholm med omnejd. Sundbyberg, Knivsta, Solna, Botkyrka och Stockholm ligger i toppen av listan. I botten av listan dominerar kommuner i Norrland: Dorotea, Övertorneå, Ånge, Överkalix och Härjedalen, med värden mellan 0,2-0,5. Det innebär att det i det mest extrema fallet dör fem personer för varje nyfödd.

Den här utvecklingen hänger i hög grad ihop med migrationsmönstret och den förhöjda medelåldern i vissa kommuner. Figuren nedan visar på sambandet mellan födda/döda 2017 och medelåldern:

Korrelationen mellan dessa båda variabler är cirka -0,9 vilket innebär att i takt med att medelåldern ökar så föds det allt färre barn i relation till antalet barn som föds i kommunen. Korrelationen mellan medelåldern och nettomigrationen de senaste decennierna är -0,4, dvs. ju mindre kommunen ökar i befolkning desto högre blir medelåldern. Korrelationen är också 0,4 mellan nettomigrationen och födda/döda 2017, dvs. kvoten avtar och blir lägre när kommunerna inte längre växer i samma takt.

Jag har ofta bemötts i debatten från landsbygdsrörelsen att den avtagande befolkningen inte alls har att göra med att unga lämnar kommunen utan att det föds så få barn här jämför med i större städer. Men när man säger det har man missat helheten. För när de unga försvinner så höjs medelåldern och då föds det färre barn. Framförallt föds det inte längre lika många barn som det avlider personer i kommunen. Med andra ord är det bara en förlängning av det första problemet.

Utmaningarna med en minskande befolkning har jag tagit upp i en rad bloggposter sedan tidigare, men får kanske anledning att återkomma till ändå framöver.