Professor i nationalekonomi; forskar om regional utveckling, städer och kreativitet, gillar städer i alla former.
Förklara utmaningen med stad och land!
För ett tag sedan fick jag ett samtal från en journalist på en av landets största dagstidningar. Han berättade att han varit utrikeskorrespondent i tio år och att han nu när han kom hem hörde helt andra diskussioner på hemmaplan än när han lämnade landet. Han sa att han förstått att många diskuterade frågorna kring stad och land och han hade sett mitt namn dyka upp i debatten. Så han bestämde sig att slå mig en signal för att höra om jag kunde ge honom en crash-genomgång om vad problematiken egentligen var och hur frågan hade uppstått.
Det är naturligtvis inte en enkel sak att sammanfatta hela denna fråga lite snabbt över telefon, men jag försökte ändå ge honom en bild om hur befolkningsunderlaget förändrats över tiden och hur det påverkar möjligheten att tillhandahålla service överallt. Jag försökte förklara hur det i hög grad beror på ungas preferenser om var de vill bo, och hur det i sin tur även påverkar genomsnittsåldern i kommunerna i landet och med det nativiteten. Han lyssnade noga och sa till slut: ”Det här är ju en jätteviktig fråga – men hur gör man nyheter av detta?”.
Jag tror att han är ”spot on”. Kanske är frågans tuffaste utmaning att förändringen sker, en liten bit i taget, utan att något dramatiskt egentligen inträffar. Sakta, sakta, urholkas befolkningsunderlag på många delar i vårt land, vilket i sin tur påverkar möjligheten att tillhandahålla både offentlig och annan service som de flesta behöver för att säkerställa en god livskvalitet. På många sätt delar utmaningen med stad och land miljöfrågan. Det vill till en ordentlig skogsbrand – och därmed ett skapat nyhetsvärde – för att ge frågan den uppmärksamhet den behöver och förtjänar.
Trots att det i så hög grad saknar nyhetsvärde tänkte jag ändå ta en rad bloggposter i anspråk för att försöka visa på de förändringar som skett befolkningsmässigt i vårt land de senaste decennierna. Jag lutar mig mot statistik från SCB som ibland täcker lite olika tidsperioder, men som trots allt visar på ett ganska tydligt mönster då det gäller hur olika befolkningsunderlaget ser ut (och har förändrats) i vårt land.
Till att börja med låt oss titta på arbetsmarknadsregionsnivå hur befolkningsutvecklingen sett ut över tid (här med startår 1968):
De arbetsmarknadsregioner som avspeglas i den blå linjen är Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa regioner har haft en konstant tillväxt, men tar av ordentligt på 1990-talet. Dessa regioner är idag cirka 50 procent större befolkningsmässigt än vad de var 1968. Den röda linjen representerar de arbetsmarknadsregioner som redan 1968 hade fler än 100 000 invånare (men som inte var Stockholm, Göteborg eller Malmö). Även dessa har haft en ordentlig tillväxt befolkningsmässigt och är idag cirka 20 procent större än 1968. Värt att notera dock är att gapet till de allra största regionerna ökar med tiden. Den ljusgröna linjen representerar arbetsmarknadsregioner som redan 1968 var färre än 100 000 invånare, men fortfarande fler än 25 000 invånare. Dessa regioner har sett en negativ befolkningsutveckling överlag och är idag cirka 5-10 procent färre än vad man var 1968. Slutligen, den lila linjen, representerar de arbetsmarknadsregioner som 1968 var färre än 25 000 invånare. Dessa har tappat närmare 25 procent av sin befolkning sedan 1968. Kort sammanfattat – de stora blir allt större, de små blir allt mindre, och gapet ökar därmed.
Ser vi på kommunnivå så har vi följande karta för befolkningen 1968:
Grupperna i denna karta är indelad så att varje grupp representerar 20 procent av kommunerna. De röda kommunerna utgör med andra ord de 20 procent av kommunerna som var minst 1968, medan de mörkgröna var de 20 procent som var störst 1968.
Om vi använder samma indelning i kartan för 2017 istället så får vi följande karta (och här har jag plockat bort de kommuner som inte fanns 1968 och överfört befolkningen till de kommuner som de brutits ut ifrån):
Bland de 20 procent av kommunerna som 1968 var rödmarkerade (dvs. bland de minsta befolkningsmässigt) så hade befolkningen krympt ytterligare i 33 av dessa 57 kommuner fram till 2017, i vissa fall upp till 50 procent. Samtidigt hade faktiskt vissa av dessa kommuner ökat kraftigt i befolkning och i två fall till och med tredubblat befolkningen (i Håbo och Upplands-Bro – båda med närhet till Stockholmsregionen).
Och detta är ytterligare en utmaning när man talar om stad och land. Det finns landsbygd som har det väldigt tufft. Och det finns landsbygd som går bra. Något generaliserat går det bäst för landsbygd som fortfarande har pendlingsavstånd till en större stad. Dessa kommuner kan då tillgodose de behov individer som vill bo på landsbydgen har, samtidigt som man kan låna de kvaliteter finns i staden och som ändå kan vara bra att ha till hands. Tuffast är det för landsbygd långt borta från en större stad. Här tenderar befolkningen att försvinna sakta men säkert, vilket i sin tur påverkar medelålder och födelsesiffror.
Men det ska jag titta på i kommande bloggposter.
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.