Ibland blir kommunikationen mindre bra…eller till och med fel

2017-12-19

Jag har under många år drivits av en vilja att kommunicera forskning och viktiga samhällsfrågor. Många gånger har jag lyckats lyfta frågor som förtjänat ett större utrymme i media. Men ibland blir det mindre bra. Ett sådant fall var i måndags i Sydsvenskan. De hade plockat upp min bloggpost om The new urban crisis Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Vad bloggposten fokuserar på är att städer som växer blir mer framgångsrika men också kommer med utmaningar som ojämn inkomstfördelning och ökad ekonomisk segregation. För att titta på inkomstfördelningen så beräknade jag en gini-koefficient baserad på löne- och företagsinkomst. Det är de siffror som jag har tillgång till. Denna gini jämförde jag sedan med gini-koefficienter för länder. Detta var olyckligt av två anledningar:

– självklart jämnas den ut med skatter och transfereringar (som jag dock inte har statistik över)

– dels så finns inte kapitalinkomster med i beräkningen – en faktor som vi vet påverkar inkomstfördelningen.

Inget av detta finns med i texten eftersom det faller under kategorin ”teknikaliteter” som man gärna vill undvika i dagspress (eftersom det naturligtvis ska vara läsbart för gemene man). Men avsaknaden av denna information gör att jämförelsen mellan kommuner och länder (med all rätt) blir väldigt underlig – inte minst för ett akademiskt öga.

Den här jämförelsen ville Sydsvenska också lyfta upp initialt i texten och utan att tänka på det närmare sa jag att det var OK. Det gjorde att detta (som för mig var en bisats) blev fokuset för hela mitt inlägg som egentligen hade till syfte att diskutera något annat som också är viktigt – nämligen utmaningen i våra svenska, framgångsrika städer.

Med facit i hand så inser jag att jämförelsen var olycklig och jag borde varit mer försiktig.

Ytterligare en teknikalitet som inte framgick av texten var att jag jämförde min gini-koefficient med den som rapporterats från OECD för Sverige på 0,271 och jag kallade denna för ett svenskt genomsnitt. Denna jämförelse gjorde att mina ginikoefficienter, rent matematiskt, inte såg korrekta ut. Detta var detaljer som jag redogjort för i en tidigare bloggpost som min text senare byggde på och som jag inte tänkte på var oerhört viktiga för textens innehåll. Det underliga i mitt påstående i texten var en vänlig professor vid KTH trevlig nog att sända mig ett email om.

Det jag har lärt mig av detta är att (1) inte skriva opinions-texter under tidspress (detta är den period på året då jag har allra mest att göra), och (2) vara än mer försiktig då jag förenklar när jag kommunicerar. Det ÄR en fin balansgång mellan att göra saker enkelt och läsbart å ena sida och att få till alla detaljer fortfarande.

Tack vare journalisten Petter Larsson Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., som var en av de som skickade mig email med bra frågor och som dessutom hade siffror från SCB på en gini för svenska kommuner inklusive transfereringar att dela med mig, så kan jag faktiskt jämföra och se i vilken utsträckning de skiljer sig från mina värden. Mera exakt visar den uppdaterade gini-koefficienten fördelningen av disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Figuren nedan visar sambanden:

Korrelationen är ca 0,8 och de samband som jag talar om i min text gäller fortfarande (dvs. att framgångsrika kommuner kommer med utmaningar med inkomstfördelning). Det är fortfarande samma kommuner som sticker ut. Och om vi ska uppdatera de tre huvudkommunernas värden i min text så ser siffrorna ut som följer:

Malmö: Nu 0,340 (tidigare: 0,383)

Lund: Nu 0,332 (tidigare: 0,439 – med all sannolikhet en effekt av att man nu tar med studiemedel)

Helsingborg: 0,325 (tidigare: 0,369)

Siffrorna är alltså lägre i och med att vi tar med transfereringar (som förväntat) men fortfarande högre än de siffror som rapporteras från OECD för Sverige på 0,273. Faktum är att den siffror som Petter Larsson var snäll nog att dela med mig visar att Sverige har en gini-koefficient för landet som helhet på 0,317 – vilket i sin tur signalerar att det är möjligt att även denna studerade grupp skiljer sig från den som rapporterades för från OECD är en annan, precis som mitt underlag skiljde sig åt.

Men faktum kvarstår att min jämförelse mellan kommuner och länder var olycklig – och delvis felaktig – i sammanhanget eftersom jag jämförde äpplen med päron. Men frågeställningen om utmaningen i våra framgångsrika städer är densamma. Strukturerna med mer ekonomisk segregation och skevare inkomstfördelning är desamma – oavsett vilka gini-koefficienter som ligger till grund för analysen. Och denna fråga hoppas jag får den uppmärksamhet den förtjänar.