Segregationen är lika skadlig för nästa generation som för den nuvarande

2016-03-02

En rad bloggposter Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.här på Vertikals skrivna av min duktiga kollega doktorand Sofia Wixe har visat på hur segregationen i svenska kommuner har ökat över tiden. På vissa platser, som exempelvis Linköping, har den ökat väsentligt mer än på andra platser (t ex i Karlshamn). Problemet med segregation är ganska lätt att ta till sig. Klyftan mellan rik och fattig blir sällan mer synlig än då vi delar upp dessa grupper i geografin mellan olika kvarter och stadsdelar. Skillnaderna mellan de som har och de som inte har berör väldigt många områden. De som bor i ett område där man ”inte har” (de som i engelskan kallas för the have nots) har mycket högre sannolikhet för att vara arbetslösa, de har i genomsnitt sämre förutsättningar för att klara av skolan, de har högre sannolikhet att vara sjuka, att utsättas för ett brott osv. På detta finns det en mycket omfattande forskning, inte minst i sociologin.

Men vad segregationen också gör är att påverkar mera långsiktigt. I en mycket uppmärksammad studie Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.av Harvard-professorn Ray Chetty som kom 2014 visade man på hur segregationen påverkar den sociala mobiliteten över generationer. Man talar om både absolut och relativ mobilitet. Den absoluta mobiliteten innebär att barnen faktiskt får högre levnadsstandard än sina föräldrar. Relativ mobilitet innebär att man får det bättre relativt andra som startar på samma standard.

I Chettys studie följer man 40 miljoner barn och deras sociala mobilitet över tiden där man också tar föräldrarnas utgångsläge med i beräkningen. Man tittar bland annat på sannolikheten för att ett barn som föds av föräldrar som ligger i den lägsta inkomstgruppen själva skall nå den högsta inkomstgruppen som vuxen. Faktum är att det sociala arvet är ganska tungt – också i USA, som tidigare ansetts vara ett land med möjligheter för de flesta. Men Chettys studie hittar också stora regionala variationer. Exempelvis är sannolikheten för ett barn som föds i den lägsta inkomstgruppen att nå den högsta inkomstgruppen 4,4 procent i Charlotte men väsentligt högre 12,9 procent i San Jose. Och platser som har hög social mobilitet kännetecknas av följande: (1) mindre segregation, (2) jämnare inkomstfördelning, (3) högre kvalitet på grundskolan, (4) mer socialt kapital, och (5) mer stabila familjeförhållanden (färre ensamstående föräldrar).

Segregationen påverkar alltså inte bara nuvarande generation utan också möjligheten på sikt för barnen som föds och växer upp i dessa områden. Men innebär det att man skulle kunna förbättra läget för dessa barn bara genom att flytta familjen till ett område med bättre socioekonomiska förutsättningar? Faktum är att ett sådant försök gjordes under den första Clinton-administrationen (det s.k. Moving to Opportunity-programmet). Slumpvis utvalda familjer i låginkomstområden fick chansen att flytta till något mer välmående områden. Flera år senare följde man upp hur det hade gått för dessa familjer. Förbättringar hade skett på vissa plan. Bland annat upplevde de vuxna en högre nivå av välbefinnande (s.k. subjective wellbeing) och de hade också signifikant mycket lägre sannolikhet att vara överviktiga eller diabetiker.

Men för barnen fanns det flera varningssignaler. Om barnen hade hunnit fylla 11 vid tidpunkten för flytten var det stor sannolikhet för att exempelvis resultaten i skolan inte skulle vara ett dugg bättre än för de som inte flyttat från de segregerade områdena. Hade flytten skett innan 11 års ålder såg förutsättningarna bättre ut. Forskare som utvärderat projektet som Harvard-professorn Rob Simpson Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. menar att det inte är så enkelt som att bara byta kvarter. Både vuxna och barn som har levt i segregerade områden och fattigdom under en stor del av sina liv påverkas av detta på en rad sätt och att detta inte är något som försvinner så lätt utan fortsätter att påverka individerna under resten av deras liv t ex då det arbetsmarknads- och inkomstmöjligheter.

Men det som Chettys studie ändå visar är att det faktiskt finns möjligheter att jobba på förutsättningarna. Av de fem faktorer som listas ovan som påverkar barns sociala mobilitet så går det faktiskt strategiskt att arbeta för att göra saker bättre. Att begränsa segregation och ojämn inkomstfördelning, jobba på att höja kvalitet i grundskolan och på olika sätt stödja exempelvis ensamstående är faktorer som faktiskt kan förväntas ge effekt då det gäller framtida möjligheter för de barn som föds in i segregerade områden och med sämre förutsättningar från start.