Om flyktingmottagande och strukturella utmaningar

Jag har under lång del flaggat för det faktum att vårt land håller på att delas i två delar med regioner som växer väldigt starkt och regioner som står stilla eller till och med backar i befolkning. Vad som sker då är att vi får två olika länder under samma Sverige-paraply som har helt olika utmaningar, men som oftast visar väldigt lite förståelse för att så är fallet. De växande städerna kämpar med att bygga ett mycket stort antal bostäder, lösa infrastrukturen, segregation och inte minst diskutera huruvida man kan bygga bort bilen eftersom i takt med att staden växer, så kommer det också fler bilar – något som stadens gator inte är dimensionerade för (med trängsel som följd).

Men detta är i princip icke-frågor för landets kommuner som slutat växa. Här har man andra mer strukturella problem, med avtagande köpkraft vilket gör att företag och tjänster flyttar därifrån (och därmed också arbetstillfällen och konsumtionsmöjligheter), med fler genomsnittliga antal sjukdagar, lägre inkomster och lägre utbildningsnivåer. Många unga flyttar härifrån och det gör att medelåldern stiger snabbt på många av dessa ställen, vilket gör att det föds färre barn. I Sverige har vi en mycket stor mängd av kommuner av detta slag och det skulle jag vilja hävda är landets tuffaste utmaning på sikt: vad skall helt enkelt hända med platser som relativt få vill bo på?

När jag pratar om detta så får jag ofta en rad kommentarer:

(1)   Detta är inget problem för det är städerna som driver ekonomin.

Till dessa personer säger jag att det kanske inte är ett problem för städerna och den nationella ekonomin, men det är definitivt ett mycket verkligt problem för alla de som inte vill bo i en stad. Det är trots allt en relativt stor del av vår befolkning fortfarande som ändå vill ha en skola till sina barn, bredband installerat, närhet till en vårdcentral osv. Att ignorera dessa behov är att skapa en spänning mellan stad och landsbygd som är allt annat än önskvärt.

(2)   Om det inte hade funnits en urban norm så skulle vi inte ha den här utvecklingen.

Jag förnekar inte att det råder en urban norm, men jag vägrar att skriva under på att den urbana normen är det som driver den här utvecklingen. Urbaniseringen är ett globalt fenomen och den drivs i hög grad av marknadskrafter. Städer skapar stordriftsfördelar och spillover-effekter mellan individer. Städerna skapar ett snabbare kunskapsutbyte och är mer attraktiva för de flesta företag att lokalisera sina verksamheter till, vilket i sin tur skapar fler arbetstillfällen. Städerna är också överlägsna när det gäller att skapa variation och storlek när det gäller konsumtionsutbud. Detta är städernas styrka och det gör att landsbygden har svårt att konkurrera.

(3)   Det är för att de flesta inte förstår att landsbygden har så mycket värden.

Detta får jag ofta höra. Och det är klart att landsbygden har fantastiska värden. Men tyvärr tycks det inte som att tillräckligt många anser att dessa värden överstiger de värden som finns i städerna. Och något som slagit mig om och om igen så är det hur oerhört dålig förståelsen tycks vara för att människor kan ha olika preferenser. Bara för att vissa tycker att landsbygden är fantastisk så innebär inte det att övriga individer är oupplysta, lurade och ”inte förstår bättre”. Tvärtom tror jag att tillräckligt många fattar ett ganska medvetet val när man beslutar var man skall bo.

(4)   Det är tyvärr inte längre möjligt att bo på landsbygden.

Här är jag benägen att hålla med. Med brist på teknologi och service – både offentlig och privat – så blir det allt svårare att välja landsbygden som boendeort om man inte är villig att betala med tid (genom att pendla till service) och till viss del brist på service. Detta förstärks genom att även många offentliga tjänster alltmer centraliseras till en större ort.

Mindre kommuner står helt enkelt inför stora utmaningar. När man stått stilla befolkningsmässigt eller krympt under lång tid så kommer mycket stora strukturella utmaningar som påverkar livet ekonomiskt, socialt och även politiskt. Och läget börjar nu bli akut på många ställen. Jag har under de senaste tio åren pratat med lokalpolitiker i en majoritet av Sveriges kommuner och jag ser vissa tydliga drag när det gäller hur situationen behandlas.

–          Man säger att snart vänder det. De unga upptäcker hur dyrt det är i Stockholm och vill komma hem när de får barn.

–          De ignorerar signalerna helt.

–          De ser vad som händer men vet helt enkelt inte vad de skall göra.

Några få har lyckats arbeta utifrån de nya förutsättningarna och har arbetat fram en Plan B (för att citera Linköpingsforskaren Josefina Syssner), dvs. en plan när tillväxten uteblir. I vissa kommuner ser jag hur näringslivet och fastighetsägare kliver fram och tar ansvar för platsens utveckling tillsammans med politiken. Tillsammans jobbar man för att få klara av de strukturella utmaningar som uppkommer när platsens styrka har avtagit i takt med att individer flyttat därifrån. Detta är bra och även något som jag personligen engagerat mig i genom konferensen 250 möjligheter Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. som är en plattform för dessa frågeställningar.

Men alltför många gånger har jag också sett hur kommuner fortsätter att sticka huvudet i sanden och ignorera de djupgående strukturella problemen och istället ”dölja dem” genom flyktingmottagande. Istället för att mobilisera och arbeta fram nya strategier som kan ta dessa platser in i framtiden med en hög livskvalitet, ignoreras utmaningarna och istället säger man att det inte finns några problem eftersom befolkningen nu ökar.

Det är detta min debattartikel handlar om.

Att vi nu placerar ut individer som kommit från oerhört svåra lidanden, placerar väsentligt fler (per invånare) i dessa krympande kommuner trots att platserna i en stor del av fallen har en svår ekonomisk och social situation till att börja med. Vi gör det för att dessa platser har fler boenden tillgängliga och kommunerna använder mottagandet (indirekt) för att visa på hur de växer. Och man har ett mottagande av kvotflyktingar som är upp till 200 gånger högre än i kommuner som redan har en starkare ekonomisk situation från början. Och för att förstå hur tydligt detta samband är så visar figuren nedan flyktingmottagande per invånare och befolkningsutvecklingen under det senaste decenniet:

Jag har varit oerhört tydlig från början med att jag tycker att alla kommuner skall ha beredskap för att hjälpa till och att Sverige naturligtvis har en moralisk skyldighet att hjälpa människor som flytt från svåra upplevelser. Men ett mottagande är inte detsamma som en integration och för att befolkningstillväxten skall vända de strukturella problemen för dessa krympande kommuner som krävs att dessa individer hittar jobb och integreras. Tyvärr visar all statistik att de krympande kommunerna har de allra tuffaste förutsättningarna för att så skall ske.

Flyktingmottagandet får inte bli en ”strategi” för att dölja de strukturella problemen och låta bli att på allvar arbeta med dem. Det får inte bli ett sätt att säga ”se, nu växer vi” utan att man egentligen har gjort något för att förbättra läget på riktigt. För storlek är visserligen viktigt, men för att storlek skall leda till tillväxt så måste det vara en befolkningsökning som motsvaras av motsvarande inkomstökning. Och detta sker bara om befolkningen som tillkommer får arbete och en inkomst. I annat fall så blir resultatet av befolkningstillväxten inget annat än en stor koncentrerad fattigdom.

Så ja till flyktingar, men nej till att se det som ett sätt att slippa adressera de stora, strukturella utmaningarna som dessa krympande kommuner står inför.