Här förändras inkomstskillnaderna snabbast – del 4

När medelinkomsten ligger över medianinkomsten, så innebär det att fler har en relativt hög inkomst jämfört med antalet som har en låg inkomst (och tvärtom). På dessa platser kan vi förvänta oss att exempelvis huspriser pressas upp, då en större del av befolkningen har råd att lägga en större summa på boende och det kan också vara svårare för någon med en lägre inkomst att klara sig ekonomiskt.

Detta är också en av de stora, attraktiva städernas svåraste utmaning framöver, hur man skall undvika den segregation som de ökande inkomstnivåerna och ökade huspriserna har resulterat i. I förra veckan tittade vi närmare på hur stora skillnaderna var mellan medel och median i svenska kommuner. Den här veckan kommer vi istället att titta närmare på var inkomstskillnaderna har ökat respektive minskat mest mellan åren 2002 till 2012. I Sverige ökade skillnaderna mellan median- och medelinkomst från 15 900 år 2002 till 23 800. I procent innebär detta en ökning med cirka 50 procent över dessa tio år. Till viss del är detta resultatet av inflation, men det bortser vi här ifrån, eftersom inflationen förväntas slå lika över hela landet, så det har ingen betydelse för vår regionala jämförelse.

För att enklare förstå analysen nedan så låter vi de 50 procentens ökning vara basläget. Om en kommun ökade gapet mer än så, så får den ett värde större än 1. Om en kommun har värdet 2 innebär det att skillnaden mellan medel- och medianinkomsten ökade dubbelt så snabbt mellan 2002 och 2012 än riksgenomsnittet. Ett värde lägre än 1 innebär att gapet ökade i en långsammare takt än i riket som genomsnitt. Kartan visar läget för samtliga svenska kommuner:

Allra mest har gapet ökat i Tidaholm där ökningstakten har varit nästan 13 gånger snabbare än det svenska genomsnittet. Även Vansbro, Dals-Ed och Tibro har haft en ökningstakt som är nio gånger snabbare än det svenska genomsnittet. På listan över de kommuner där ökningen mellan median- och medelinkomsten ökar snabbast finns också Arjeplog, Töreboda, Pajala och Bräcke.

I andra delen av skalan, dvs. de kommuner där gapet antingen minskat alternativt gått väsentligt långsammare än riksgenomsnittet, hittar vi Gislaved, Gnosjö, Hammarö och Håbo. I samtliga dessa kommuner minskade skillnaden mellan median- och medelinkomst. Även i Svedala, Lerum, Sigtuna, Ovanåker, Sundbyberg och Salem ökade gapet väsentligt långsammare i riket som helhet.

Är det då alltid bra att ligga i den lägre delen av skalan? Nej så är naturligtvis inte fallet. Om medel- och medianvärdet har tryckts ihop på grund av att man tappar högre inkomster i regionen, så innebär det att man tappar marknadsunderlag för att driva den regionala tjänstesektorn och även att skatteunderlaget minskar. Att ligga i den nedre delen är alltså bara en fördel om det innebär att man lyft den nedre delen av inkomstskalan så att medianvärdet närmat sig medelvärdet den vägen.

På samma sätt kan det vara en fördel för regionen som helhet att ha ökat gapet, om det innebär att enbart de högre inkomsterna har ökat utan att någon har fått det sämre. På så vis ökar man närmarknadens ekonomiska kraft, vilket innebär att fler tjänstesektorer kan få fäste, vilket naturligtvis innebär fler arbetstillfällen. Dessutom innebär det ett större skatteunderlag.

Kan ökningen i klyftorna relateras till det politiska styret? Förra veckans bloggpost visade på hur Allians-styrda kommuner hade större inkomstskillnader. Dock visar denna analys att de kommuner som i senaste valet röstade på antingen Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet faktiskt ökade gapet signifikant mycket fortare (med korrelationskoefficienter om .47 för Socialdemokraterna och .32 för Vänsterpartiet). Dock ökade även gapet snabbare i kommuner där Centern fick en hög andel av rösterna (.25). Däremot så var ökningen signifikant långsammare i kommuner där Moderaterna (-.49), Folkpartiet (-.48), Miljöpartiet (-.46) och Kristdemokraterna (-.15) fick en högre andel av rösterna. Förändringstakten var inte signifikant i relation till andelen som röstade på Sverigedemokraterna.

Gapet minskade också i större städer (-.49 mot befolkning), där det fanns större andel högutbildade (-.45). Men utmaningen ligger i att lyfta toppen utan att någon får det sämre. Och detta är inte en liten utmaning, då ökade inkomster för en stor del men inte för alla, oftast innebär ökade levnadskostnader på platsen, med exempelvis ökade kostnader för boendet. Den här balansen med att öka den ekonomiska kakan att fördela utan att dra undan mattan för den del av befolkningen där inkomsterna är som lägst kommer att vara en av de tuffaste utmaningarna för de stora attraktiva städerna.

Vill du veta mer om just din kommun? Kontakta Emil Danielsson på emil.danielsson@jibs.hj.se