Har glesbygden sett ett trendbrott?

Figuren nedan visar befolkningsutvecklingen i svenska kommuner sedan 1968. 

De kommuner som här kallas ”metro” är Stockholm, Göteborg och Malmö. De har i genomsnitt ökat sin befolkning med 50 procent sedan 1968. Den röda linjen är kommuner som 1968 hade fler än 100 000 invånare. Dessa ökade sin befolkning i genomsnitt med cirka 20 procent under dessa dryga 40 år. Kommunerna mellan 25 000-100 000 (gröna linjen) minskade sin befolkning i genomsnitt med nästa 10 procent. Kommunerna med färre än 25 000 invånare år 1968 hade drygt 40 år senare nästan 25 procent färre invånare i genomsnitt. Storlek spelar roll!

Om vi sedan ser på utvecklingen under det senaste året, dvs. det år som kallas trendbrott. Mellan åren 2012-2013 var det 85 kommuner som minskade i befolkning enligt SCBs statistik. Detta var färre kommuner än åren dessförinnan då cirka 130-140 kommuner minskade i storlek.  Dock, om man räknar bort flyktingmottagande, så minskade fortfarande 139 kommuner i befolkning mellan åren 2012 och 2013, eftersom flyktingmottagandet är signifikant mycket högre i kommuner med negativ befolkningsutveckling.

Och även om vi inte justerar för detta så finner vi fortfarande ett starkt samband mellan storlek och befolkningsutveckling. Figuren nedan visar på detta samband:

Dessutom hävdas det i DNs artikel att Stockholms ökning i högst grad beror på invandring och ett positivt födelsenetto. Förvisso är medelåldern lägre i större regioner och därmed i högre grad i barnafödande ålder, men långt ifrån tillräckligt för att förklara befolkningsutvecklingen med.

Så låt oss ta en titt på regioner som vi vet kännetecknas av relativt glesbefolkade områden och se vart dessa individer faktiskt flyttade mellan 2011-2012 (de senast tillgängliga åren för den här typen av analys). De regioner jag tar med är: Kramfors, Härjedalen, Storuman, Lycksele, Dorotea, Vilhelmina, Åsele, Sorsele, Arvidsjaur, Arjeplog, Överkalix, Övertorneå, Pajala, Jokkmokk, Gällivare och Haparanda. Det går naturligtvis att inkludera fler och mer nyanserat, men låt oss ta en titt på dessa regioner som exempel. Under 2011-2012 lämnade sammanlagt 4409 personer dessa regioner. Av alla som flyttade hamnade 20 procent i Stockholm, Göteborg eller Malmö – och detta var bara under ett år.

Dessutom, om vi tittar på andelen utlandsfödda i relation till inrikesfödda per kommun, så har relationen dem emellan varit negativ och signifikant mellan åren 2007 och 2012. Det innebär att de kommuner som har fler invånare faktiskt har haft en signifikant långsammare ökning av utrikesfödda mellan åren 2007-2012 än kommuner med färre invånare. I Stockholm ökade gruppen utrikesfödda med drygt 25 procent under dessa fem år, medan gruppen inrikesfödda ökade med 9 procent. I Strömsund, det goda exemplet från DN, ökade gruppen utrikesfödda med 47 procent under samma år, medan inrikesfödda minskade med 6 procent. I Pajala (den andra omnämnda kommunen) ökade gruppen utrikesfödda med 13 procent medan gruppen inrikesfödda minskade med cirka 5 procent. Att förklara Stockholms tillväxt med fler invandrare tycks inte vara så välgrundat.

Varför skriver jag då detta? Jo, för att Sverige idag är delat och att skillnaderna mellan de ekonomiskt välmående, växande kommunerna och de kommuner som fortsätter att minska i befolkning är omfattande och en viktig fråga, som måste komma upp på agendan. Dessa krympande kommuner måste få en väsentligt mycket starkare tillväxtstrategi än ”nu vänder det” och ”nu ser vi ett trendbrott”.

Faktum är att geografiska delningen är stor och den fortsätter att växa. DETTA är vad vi behöver uppmärksamma!